Jag tror man något förenklat kan säga att beteendeterapin vuxit fram inom den akademiska forskartraditionen vid psykologiska institutionen i Uppsala och att den kognitiva terapin initialt växte fram mer ur ett direkt kliniskt behov inom psykiatrin i Umeå.
I ena lägret har traditionen av grundforskning och vetenskaplig utvärdering dominerat och i det andra lägret tror jag att behovet av klinisk pragmatism styrt mycket av utvecklingen.
Det är nog viktigt att poängtera att detta är förenklingar av historien. Det har självklart alltid funnits såväl kliniska som vetenskapliga incitament på bägge håll. Däremot tror jag att dialektiken däremellan bidragit till mycket av de inre spänningar och ibland fördomar som förekommit inom våra respektive KBT-föreningar. Idag upplever jag klimatet mindre polariserat. Allt fler ser att vi behöver söka samverkan.
Personligen tror jag att vi har mest att vinna på att främja konstruktiv spänning och dynamik genom att upprätta tydliga vägar för samverkan och dialog mellan akademi och klinik. Båda världarna är nödvändiga för att KBT skall kunna bli ledande i utvecklingen av en framtida ”sund” psykoterapi.
