När jag tillträdde som rektor vid institutet 2005 stod vi inför att författa den självvärdering som sedermera blev underlaget till högskoleverkets granskning av vår legitimationsutbildning. Mitt intryck när jag genomlyste utbildningsverksamheten var att vi behövde vidareutveckla kompetensen inom området för behandling av personlighetsstörningar.
Redan innan jag tillträdde som rektor hade jag kontakt med Jeffrey Young, schematerapins grundare, och inbjöd honom även att hålla en workshop på vårt institut på Sabbatsberg. Youngs schematerapi var då under utprövning i en stor holländsk RCT och jag visste att de preliminära resultaten var mycket lovande.
Hjördis och Carlo hade under många år själva utvecklat en KBT modell för behandling av personlighetsrelaterade störningar (Perris & Perris, 1996, Personlighetsstörning. Natur och Kultur) som låg väldigt nära grundprinciperna i Youngs modell. Även Beck och Freeman hade formulerat en KBT ansats för behandling av personlighetsstörning, men ingen av deras modeller hade utprövats i någon rigorös RCT varför jag valde att satsa på schematerapi. Schematerapi var den KBT modell som hade bäst vetenskapligt stöd och som samtidigt passade in i institutets tradition. Jag har personligen utbildat mig hos Young, och därefter utbildat många av våra handledare i schematerapi i syfte att försöka säkerställa god kvalité på utbildningen.
DBT var förvisso den KBT modell med starkast vetenskaplig underbyggnad, men DBT hade mest visat sig effektiv att reducera självskadebeteende vid borderlinestörning och inte nämnvärt påverkat övriga symtomvariabler (exempelvis ”quality of life” och depressionsvariabler). DBT har även ett upplägg, vad gäller såväl behandlingsmoduler som handledning, som gjorde att jag fann det svårt att kunna implementera i utbildningen på ett smidigt sätt. DBT är i hög grad riktat mot tillämpning i hela team, vilket gör behandlingen mer komplex, medan schematerapi utmärkt väl kan tillämpas i “vanliga” terapirelationer.
När vi just infört schematerapi som modell för det moment i leg utbildningen som omfattade behandling av personlighetsrelaterade störningar så kom genast kritik från högskoleverket. Man ansåg att vi infört en behandlingsmodell med bristande evidens. Vi fick då lyfta ut schematerapin ur nästkommande påbyggnadsutbildning och istället ge företräde åt Beck & Freemans och tillika Hjördis & Carlos modell.
Att Young under början av 2000-talet hade bytt namn på terapiformen från schemafokuserad kognitiv terapi till schematerapi medförde också att högskoleverkets granskningsgrupp uppfattade schematerapi som en fristående terapiskola. Detta ledde till en olycklig förvirrig. Vi fick gå från en behandlingsmodell med högre grad av såväl vetenskaplig som metodologisk stringens till en lägre. Idag har schematerapi utprövats i tre publicerade studier och internationellt etablerat sig som en självklar modell vid behandling av personlighetsstörning. Schematerapi kommer med stor sannolikhet återigen att beredas en dominerande plats som modell vid behandling av personlighetsrelaterade störningar i vår påbyggnadsutbildning.
Tillsammans med Jeffrey Young och några andra internationella kollegor startade vi 2006 en internationell schematerapiförening ”The International Society of Schema Therapy”, ISST (www.isst-online.com) där jag idag sitter som ordförande. Vi har inom den föreningen utformat internationella riktlinjer för schematerapiutbildning samt även lagt grunden till en plattform för ett aktivt internationellt forskningssamarbete. Young är i dag biträdande rektor vid institutet på Sabbatsberg och vi ger schematerapiutbildningar på två olika nivåer.
Schematerapin börjar nu spridas även i Sverige, i takt med att alltfler utbildas. En intressegrupp för schematerapi inom sfKBT där Mia Östlin och Eva Barkman är sammankallande har nyligen startats. Intressegruppen anordnar 4 träffar varje år, där olika aspekter av schematerapi diskuteras.
