Utvecklingen inom ”KBT” såväl i Sverige som internationellt har bara under det senaste decenniet varit enorm. Jag minns den osäkerhet Hjördis och Carlo kunde känna inför den kognitiva terapins framtid under de första åren. Den psykodynamiska hegemonin var total och striderna mellan terapiskolorna var vassa och öronbedövande.
Jag minns exempelvis hur jag själv som skolelev ombads att stå till svars för den kognitiva terapin. Under en svensklektion fick jag uppdraget av min lärare att redogöra för skillnaderna mellan dynamisk och kognitiv terapi inför klassen. Mina kunskaper var i stort obefintliga liksom mitt intresse att behöva dras in i en psykoterapipolitisk debatt. Jag nämner exemplet bara som en illustration till hur engagerande psykoterapidebatten kunde vara i samband med den kognitiva terapins intåg i Sverige.
Det är nu enligt min mening dags att lämna begreppet ”KBT” bakom oss och blicka framåt. Ett urvattnat begrepp kan riskera att leda till sämre vård för våra patienter. Ett konkret exempel är, anser jag, det implementeringsprojekt vi står inför gällande socialstyrelsens nya riktlinjer för KBT mot ångest och depression i primärvården. Vilken specifik ”KBT” skall egentligen implementeras. Hur vet vi att de behandlare med minimum ”steg 1” har utbildats i just den ”KBT” som har bäst evidens för lättare ångest och depression? Vilken viktning har behandlarens grundutbildning haft beträffande val av ”KBT”? I England, som är föregångslandet för hela projektet, har man tydligt definierat vilka specifika KBT modeller som implementeras.
Att idag hänvisa till ”KBT” som ett enat begrepp är i min mening missvisande. KBT är inte en enda specifik uppsättning metoder eller tekniker. Det är flera olika uppsättningar av metoder som på olika sätt och i olika grader varierar inslag av kognitiva, upplevelsebaserade, relationella och beteendefokuserade förståelsesätt och arbetssätt.